Då plockar Liberalerna fram Lars Leijonborg igen.
Det är nästan så man får kolla kalendern en extra gång för att se om man råkat vakna upp 2002. Saknas bara en valaffisch om språktest så är cirkeln sluten.
Men det här säger egentligen allt om var Liberalerna befinner sig idag.
De är inte bara i kris.
De är irrelevanta.
På riktigt.
Det finns en tid när ett parti tappar lite i opinionen men fortfarande har en tydlig riktning. Och så finns det en tid när ett parti inte längre riktigt behövs, för att ingen vet vad det står för.
Liberalerna är där nu.
De har suttit i regering utan att sätta avtryck. De har kompromissat bort sin egen profil bit för bit. Och kvar finns mest ett parti som försöker förklara varför de fortfarande borde spela någon roll.
Och lösningen?
Vi tar in en före detta partiledare.
Det är inte en strategi. Det är panik.
Det är lite som att stå vid rodret på ett skepp som redan tagit in vatten och tänka att lösningen är att ringa någon som styrde båten för tjugo år sedan.
Problemet är inte vem som håller i ratten.
Problemet är att båten inte vet vart den ska.
Och det är väl det som är kärnan i allt det här.
Liberalerna har inget att komma med längre.
Ingen tydlig idé.
Ingen egen riktning.
Ingen energi som pekar framåt.
Bara ett allt mer desperat försök att hålla sig kvar i ett politiskt landskap som redan gått vidare.
Och väljare märker sånt.
Man kan överleva ett dåligt val.
Man kan överleva interna konflikter.
Men när man blir irrelevant, då är det betydligt svårare att komma tillbaka.
Och just nu känns det mest som att Liberalerna inte ens försöker ta sig framåt.
De försöker bara överleva.
/gubben